Schannalle

Ibland blir man bara så otroligt jä**a förbannad på folk och igår var ett sånt tillfälle.

När jag och Emma åkte hem från Gottsunda såg jag en svart katt som låg på sidan av mittstrecket i det andra körfältet. Jag sa åt Emma att köra in till kanten, slog på varningsblinkernsen och sprang ut i vägen. När jag kom fram till den lilla svarta katten lyfte den på huvudet, tittade på mig och jamade. Jag hojtade till Emma att den fortfarande levde och plockade försiktigt in den i bilen och åkte till veterinären. När vi sedan stod hos veterinären hade katten hunnit dö.

Hur kan man bara köra på en katt utan att göra något? Från där katten blev påkörd är det bara två minuters körväg till veterinären, så det skulle inte ha krävts en stor arbetsinsats från förarens sida att ta katten till veterinären. Katten hade dessutom halsband, så man kunde ju ha bemödat sig med att ringa till ägaren. Och hur kan man bara passera en katt som ligger och kravlar mitt ivägen utan att göra något som förbipasserande bilist?

För mig som djur- och kattälskare så är det självklart att man gör något. Som kattägare är man medveten om att risken finns att katten kan bli påkörd om man låter den vara ute. Men att inte veta vad som hänt katten är mycket värre än att få höra att den har blivit påkörd.

Nu är jag tillbaka efter en tids bloggpaus.

Som några av er kanske har märkt så har min blogg bytt utseende, ett par minuter efter att designen var klar och bloggsuget var på topp, så ringde telefonen och jag fick hemska nyheter. Min älskade mormor hade hastigt och väldigt oväntat gått bort. Den senaste tiden har hantverks- och sömnadslusten gått på sparlågor, jag sydde en klänning till mormors begravning som nu hänger längst in i garderoben, får se om jag delar med mig av den i bloggen. Just nu känns det iallafall för tidigt, än så länge är den förknippad med alldeles för många tårar och minnen. Klänningen blev hur som helst väldigt fin och mormor hade tyckt om den. Det kändes helt rätt att sy klänningen till mormors begravning, jämt när jag träffade mormor så var en av hennes första frågor om jag hade sytt det jag hade på mig.

Hur som helst så börjar sömnads och hantverkslusten sakta men säkert komma tillbaka. Jag har lite projekt på gång (bla. något väldigt kul i slutet på nästa vecka) och det börjar kännas roligt att hantverka igen.

Höres snart!

Nu är helgen snart slut och O har åkt tillbaka österut för att jobba. Jag trodde att vi skulle få träffa varandra mer nu när mitt jobb tog slut men så ser det inte ut att bli. Som det ser ut nu så fortsätter det så här ett tag till. Tråkigt att bara kunna träffas på helgerna, men det funkar det med. Lite ensamt men det kan man inte göra så mycket åt, bara att vänja sig.

Under veckan som gott har jag fått mycket gjort. I syväg är jag snart klar med Gittans beställning och har även gjort klart lite annat. Ska lägga upp bilder imorgon om jag får ordning på kameran. Jag har även registrerat mig på kursen jag ska gå och börjat fixa med litteraturen, och under veckan som kommer ska jag skriva in mig på V-dala. (Jag lyssnar på ditt råd Malin, det blir nog bra.)

Nu ska jag titta Save the last dance som jag lånat av Emma inna jag lägger mig och läser "Kommunikation, samtal och bemötande i vården".

Godnatt!

Nu har vi kommit fram till Norrmarjum och snart är det dags för sängen. Alla mina saker fick förvånadsvärt plats i den lilla Corsan och finns nu i hemmet i Sunnersta. Större delen av veckan stannar vi här på landet innan det blir dags för hemfärd till Uppsala, iaf för mig O ska nog jobba en del, för min del blir det uppladdning inför terminsstarten på Uppsala Universitet.

Bara lite pirrig i magen inför universitetsbytet..

God natt!

Usch och fy så trött jag är. Vissa dagar är det svårare än andra att ta sig upp strax efter 5, denna var en sådan. Känner mig lite sugen på att krypa ner under täcket, men risken är väl att jag inte somnar, hur trött jag än är. desutom vore det ju lite kul att se på morden.

Saknar O helt otroligt mycket, längtar så tills vi båda flyttar tillbaka till det lilla huset i Uppsala.

Längtar...

Jag kom in!!!!

På sjuksköterskeprogrammet på Uppsala universitet, ytterligare ett uträtat frågetecken inför hösten. Känns jättehärligt att äntligen få beskedet, ska bli ännu härligare när jag väl är klar och kan börja jobba, men det är en helt annan sak...

Idag har jag tittat på 3:ans Sjukhuset efter jobbet och fåt inspiration inför mitt framtida yrke och utbildning.

Jag gillar sjukhuset.

Så kan man nog bäst beskriva min sommar so far. Har nu jobbat fyra av min åtta veckor på Ica, till en början var det tänkt att jag skulle jobba ca 35 timmar i veckan och med andra ord ha lite ledigt ibland. Men pga schemaomläggning jobbar jag nu ca 50 timmar i veckan. Delvis är jag väldigt glad över det för det innebär mer pengar inför hösten. Samtidigt är det tråkigt efter som jag inte får nån fritid över.

O är långt borta (hemma hos sig) och det var två veckor sen vi sågs och det kommer att dröja ca två veckor till innan han kommer hit. Tråkigt och ensamt, saknar honom väldigt mycket.

Inge kul att bo själv i stora huset, börjar bli riktigt sällskapssjuk nu. Varför har jag inte katt?

Som grädde på moset eller snarare som wasabi på pulvermoset, så blir det ingen Turkietresa för min del.  Skittråkigt att man inte längre har något att se framemot i slutet av sommaren.

Som ni kanske märker så verkar det mesta vara pest och pina för min del just nu, men jag anar solsken i slutet på denna regninga skitsommar. Stor lönecheck från Ica. Flytt till O i augusti, betydligt närmare än 25 mil. Att jag faktiskt kom in och ska börja plugga i den stora staden i öst till höst. Att jag får Gilmore girls säsong sju i brevlådan imorgon. Ska dessutom tröst (och stress)shoppa med mamma på tisdag innan jobbet.

Som ni ser är det inte helt mörkt och trist, även om livet känns mest disigt just nu... Nu hoppas jag bara att jag lyckas få med mig Eleonor till Uppsala till hösten...

Jippie!!

Imorse kom beskedet jag väntat på, nämligen att jag kommit in på den utbildningen jag sökt. Så nu är jag en liten bit på väg på min (nu lite mindre) ovissa framtid. Härligt! Det blev en liten lyckodans innan för postdisken, en kram från (världens härligaste Anette) och jag firade sedan med falukorv och winebröd till lunch.

Bloggandet har det varit dåligt med på senaste tiden, jag har helt enkelt varit för trött och inte orkat... Jag vet jag är slö..

På jobbet stöter man alltid på intressanta människor, idag har jag bla fått höra att jag har en sexig röst och en man på ca 72 år ville att vi skulle rymma tillsammans. Utöver dessa trevliga kunder har jag några personliga favoriter, däriblan den paranoida mannen som jämt vill veta vad folk säger om honom, för alla pratar ju tydligen bakom ryggen på honom...

Ja, kunderna är härliga, utom när man får utskällningar helt i onödan, sådana har det blivit många av den senaste tiden.

Nu ska jag nog krypa mot sängen, är trött som ett hus!

Nu har jag jobbat min första vecka, och denna vecka har varit full av motgångar, både på jobbet och privat. Mycket nytt att trycka in i sin redan fulla hjärna, kunder som skäller på en för att posten skickat deras paket till Hällefors osv.

Privat så börjar bostadsbristen göra sig extra mkt påmind. Jag och Eleonor gick miste om våran fina trea precis på mållinjen och huset här hemma är sålt. Jag har också haft dispyter med Örebro universitet ang mitt betyg i retorik. Enligt kursplanen och betygen i de olika delkurserna så har jag gjort mig förtjänt av betyget vg i kursen, men när jag fick slutbetyget så hade jag fått ett g! Självklart belav jag lite fundersam och hörde av mig till studievägledningen på hum. Tyvärr kunde de inte svara på varför det blivit så och om jag ska ha ett g i betyg eller inte, så jag får vänta till slutet av aug när rektorn kommer tillbaka för att få nån rätsida på problemet.

Men nu nog om mig och mina triviala problem.

Caroline Malmberg, det är en kvinna som mött motgångar och gjort det bästa av dem. Hon har nyligen gett ut boken "Våldtagen - men jag är fanimej inget offer" och hennes historia faccinerar mig verkligen.

En kvinnan som blivit utsatt för en av de grövsta förnedringar som finns för en kvinna, att bli våldtagen. Istället för att förneka det som hänt och skämmas för det brott hon utsatts för (som tyvärr så många kvinnor gör) så gör hon det bästa av situationen och arbetar nu med att stötta andra kvinnor i samma sits.

Som det ser ut i dagens rättssystem, så döms väldigt få våldtäcksmän. Ännu färre av alla brott anmäls. De kvinnor som ändå har styrkan och modet att anmäla brottet får uthärda ytterligare kränkningar från rättssystemet när de tvingas svara på helt onödiga frågor om hur många sexpartners de haft innan brottet och vad de var klädda i när brottets begicks.

Detta är något som gör mig förbannad!!!

Att om man som kvinna har haft sex med fler än genomsnittet och klädde sig utmanande, och blir våldtagen, då är det mycket svårare att få förrövaren att bli dömd. Jag förstår inte riktigt hur den ekvationen går ihop, men jag förstår att det är något allvarligt fel på vårt svenska rättssystem.

Idag har jag varit på informationsmöte på nya jobbet. Ca 76 tusen triljoner olika koder och annat att komma ihåg och all information bara pyser ut ur öronen. Trots allt detta och att jobbet innebär mycket mer ansvar än jag från början räknat med, så tror jag nog att jag kommer att trivas i butiken.

OCH till min stora glädje fick jag reda på att jag utöver att sälja lotter och lämna ut paket även ska få skopa glass!

Det är glädje!!

---

Glädje är också att på onsdagkväll få träffa O, mysa och "fira" att vi om en månad varittillsammans i ett halvår.

Imorse föddes lilla Alice, som är Daniel och Pernillas första och väldigt efterlängtade barn.


Detta är den enda bild jag har på det lilla undret, som var betydligt större när hon föddes (drygt 3 kg).


Grattis till de nyblivna föräldrarna och jag längtar efter att få träffa den lilla sötnosen!

I helgen så slutprovade jag balklänningen på Matilda.  Sentimentala jag och Eleonor blev självklart att prata massa gamla studentenminnen. Ett av de minnen som lyser allra skarpast på vår himmel är självklart karnevalen!




Inte bara det att vi hade förberedit oss i flera veckor, utan att ALLA i hela klassen deltog. Det var en helt fantastisk dag helt enkelt. Och att vi dessutom vann gjorde ju dagen ännu bättre. Motiveringen till vår vinst var:

Många var kallade men få är utvalda.
En enad styrka mot mörka tider som med hjälp av musikens makt sprider sina gnistor.:
samspelt, ljust och hoppfullt!

Kategorin vi vann var: Ljusets sista utpost mot mörkret



Vi var ju också en av de få klasser som lyckats få med våra lärare i tåget. Personligen tycker jag att Rolf är lite småsöt i sin gula garnperuk...